Glad eller ledsen?

Trött, uppgiven och lite ledsen. Det blev jag idag när jag i DN läste nyheten att Maria Carell blivit utsedd till ny VD i Q-med och därmed blir landets 5:e kvinnliga VD i ett börsbolag.

Tro nu inte att jag har något emot Maria Carell, tvärtom, jag utgår från att hon måste vara en extremt kompetent person som nått till denna position trots sitt handikapp att vara kvinna. Jag vill också gratulera avgående Vd och styrelseordföranden i bolaget som trots vissa problem inte gett sig förrän man hittat rätt person.

Jämställdheten i svenskt näringsliv

Nej, min trötthet kommer sig av att jag återigen ställs inför fakta om hur jämställdheten ser ut i svenskt näringsliv.

Fem kvinnor har funnit nåd att sitta i ledningen för svenska företag. Med den hastigheten kommer det att ta mer än femtio år till vi har en jämställd chefsmarknad.

Chansen att ta sig till toppen

Och under tiden kommer svenska företag att ha förlorat konkurrenskraft, sett några av de vassaste begåvningarna flytta utomlands och fått åtskilliga kvinnliga chefer på lägre nivå att tröttna och ge upp, eftersom chansen att ta sig till toppen är i stort sett obefintlig oavsett hur hårt man arbetar.

Den dagen då en bolags-VD blir presenterad som den person man är, och inte blir en nyhet för att man råkar vara kvinna har vi nått långt.

Kompetens och målsättning i fokus

Den dagen då den nyrekryterade VDn:s kompetens och målsättning står i fokus och inte hennes kön ska jag bli glad istället för uppgiven när jag läser om det i tidningen.

Men tyvärr finns det en stor risk att jag aldrig får uppleva den dagen.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Vi behöver inte mer chefsförakt!

På Moderaternas kommundagar i Göteborg passade Sveriges statsminister på att slänga lite skit på cheferna i offentlig sektor.
Han berättade om alla besök på arbetsplatser inom kommun och landsting som han och hans partikamrater gjort under åren. Det var arbetsplatser som kännetecknades av kvinnodominans så när som på cheferna.Och dom var ju oftast inte där...... Plats för skratt.

En struntsak kanske, om det inte var för att jag mött det så många gånger förr: Politikers populistiska chefsförakt. Men då oftast i det motsatta politiska lägret, som ett uttryck för solidaritet med "folket på golvet".

Chef i offentlig sektor

I mitt långa yrkesliv som chef i kommun och landsting har jag ytterst sällan träffat på politiker i styrelser och nämnder som sagt något uppskattande om alla de tiotusentals cheferna i verksamheten. Chefer som, ofta för låga löner och med genomgående sämre villkor än i näringslivet, gör sitt yttersta för att få en fungerande verksamhet för medborgarna och en dräglig arbetsplats för medarbetarna, eftersom man brinner för sitt jobb och sitt uppdrag.

Cheferna förtjänar respekt

Översätt förhållandet till näringslivet. Skulle ägarna eller styrelsen för en stor koncern prata illa om sina chefer offentligt? Nej där är man medveten om att chefer på alla nivåer är nyckelpersoner för företagens resultat som förtjänar respekt för sin insats.

Så tänk efter en gång till Fredrik Reinfeldt, när du vill plocka billiga poäng på chefers bekostnad. För det är cheferna som ska skapa resultat och verkställa dina strategiska beslut i välfärdssektorn!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Ett ledarskap i tiden?

Förtroendet för kungahuset rasar, enligt en undersökning från SOM-institutet vid Göteborgs universitet som presenterades i SVTs nyhetssändningar på tisdagen.
Monarkin åtnjuter inte längre den starka ställning som man har haft. Det är bra.

Förstå mig rätt, jag har inga synpunkter på medlemmarna av svenska kungahuset. Jag känner dem inte och har aldrig träffat någon av dem.
Men det ledarskap som monarkin står för är mig djupt främmande.

Ett nationellt ledarskap som bygger på att vi förväntas känna vördnad och respekt bara för att någon råkar vara född i en viss familj. Eller snart för att man gift in sig i en viss familj. Det är orimligt.

Man brukar säga att chefsskap är något man får, medan ledarskap är något man måste förtjäna. Genom att skapa goda och nära relationer med sina medarbetare, att bygga ett förtroende och dela vardagen på jobbet blir chefen så småningom en ledare.
En halv miljon chefer i Sverige arbetar hårt för att förtjäna den titeln.

Den tveksamhet som nu allt fler uttrycker inför kungahuset som institution, visar att det krävs mer för att leda ett land än bara rätt efternamn.



Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Kommunals medlemmar förlorare i lönerörelsen

Och inte bara Kommunal, utan alla de anställda vars organisationer ännu en gång gör upp om deras personliga ekonomiska liv över deras huvud.

Idag beskriver DN hur lönerörelsen nu nått det största LO-förbundet Kommunal. De organiserar många anställda som vi möter i vardagen, i förskolan, på bussen eller på vårdcentralen.

Men inte nog med att alla dessa människor inte får vara med och påverka sin löneförhandling själv, man får inte ens läsa om den i tidningen för budet är nämligen hemligt!

Arrogansen och maktfullkomligheten bara växer!

Chef i offentlig sektor

I mitt förra jobb var jag chef i offentlig sektor. Många av mina medarbetare var medlemmar i Kommunal. Under ett par år i början av 2000-talet, innan motkrafter slog till, hade vi ett relativt stort utrymme att förhandla lön på individuell nivå.

Tillsammans med Kommunals kloka lokala företrädare lade vi upp en plan för hur det skulle kunna fungera. Tillsammans med alla anställda tog vi fram begripliga och användbara lönekriterier och utifrån dem fördes lönesamtal med mandat för chefen att fatta beslut. Ungefär 200 medarbetare fick på detta sätt en tydlig återkoppling på sin arbetsinsats och sitt engagemang.

Tyvärr drogs "experimentet" in av centralorganisationen efter ett par år, men de positiva effekterna av att människors gjorts delaktiga i verksamheten och fått kvitto på sin egen betydelse levde kvar ganska länge.

Bara förlorare

Nu är allt tillbaka till det vanliga igen, i en avtalsrörelse där det bara finns förlorare. Och då menar jag inte i kronor och ören även om Kommunals medlemmar ofta har usla löner. Jag menar att alla, arbetsgivare och anställda och inte minst chefer, förlorar på en process som inte sätter lön och belöning i relation till den egna prestationen på jobbet.


Annika Elias
Ordförande i Ledarna

En solskenshistoria om delat ledarskap

I dagens DI kan man läsa en spännande historia om hur man kan lösa utmaningen att förena chefsskap på hög nivå med föräldraskap.

Två unga kvinnor, som inte velat ge avkall på varken sin professionella karriär eller möjligheten att bilda familj har helt enkelt valt att turas om som chefer i sitt växande företag och varva det under ett antal år med barnafödande.

Med stor medvetenhet om problematiken har de satsat på att få konsekvens och tydlighet i sitt chefsskap som gjort det möjligt att avlösa varandra. En bidragande framgångsfaktor är att företaget, med huvudsäte i England, varit bra på att ställa tydliga krav på mål och resultat.

Behålla och utveckla chefsrollen

Cheferna har varit inriktade på att behålla sin chefsroll och utveckla den under perioden. Företaget har varit lyhört och modigt som vågat låta dem pröva en okonventionell lösning.

Båda parter står som vinnare

Cheferna som har kvar sin karriär och sitt yrke och samtidigt unnat sig att i lugn och ro njuta av de första åren med små barn. Företaget som har två hängivna och dubbelt kompetenta chefer som är redo att satsa fullt ut med småbarnsåren bakom sig.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Politikerstyre i bolagen - men bara ibland

Så lyckades svenska staten sätta stopp för bonusprogrammen till Telia Soneras ledning. Mats Odells dumstopp för bonusar till bolagens högsta ledning trumfades enligt dagens DI igenom mot bättre vetande.

Ingen har ifrågasatt att incitamentsprogrammen i bolagen behöver granskas och styras upp. Att av det dra slutsatsen att prestation och ersättning inte behöver ha någon koppling alls är befängt.

Men det finns en annan intressant aspekt.
Vi ser i detta agerande ett fullfjädrat exempel på politikerstyre rakt in i stora bolag. Staten utövar sin ägarmakt i en fråga som är enbart ideologisk och inte kopplat till omtanke om företagets resultat eller dess chefer.

Engagemang angående jämställdhet
Så hur kommer det sig då, att samma förhållningssätt är omöjligt när det gäller att förverkliga en annan politisk agenda, nämligen jämställdhet i näringslivet?

Varför, Mats Odell, är du inte lika angelägen att i bolag med stort statligt ägarinflytande driva igenom en jämställd styrelse och ledning, något som regeringen säger sig ömma för, när du är beredd att gå in och peta i något så konkret som anställda tjänstemäns löner?
Det är svårt att inte dra slutsatsen att engagemanget är olika stort i frågorna.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Bonus i bolagen - risk eller möjlighet?

Regeringen har problem med att framgångsrika företag vill betala sin ledning bra. Man har också problem med att ersättningen kopplas till resultatet, dvs att den som gör ett bra jobb ska kunna få en del av kakan som skapats till ägarna av företaget.

Dagens DI häcklar på ledarplats regeringens argumentation bakom försöken att ta bort bonusarna i bolag med stort statligt ägande, närmast imorgon på Telia Soneras bolagsstämma. Skälet är nämligen att det inte finns någon forskning som entydigt visar att höga chefer presterar bättre med bonussystem.

Drivkraft

Men hallå - vad hände med sunt förnuft? Att man anstränger sig mer om det finns en morot i andra änden är något minsta barn vet.

De flesta människor vill prestera och göra sitt bästa på jobbet. Men det räcker inte som drivkraft. Man vill också se sina ansträngningar bära frukt i form av bättre lön och högre ersättning. Det gäller alla, oavsett om du är vanlig chef eller bolagsvd.

Tydlighet viktigt

Men systemen för rörlig ersättning kräver omsorg och arbete. De ska vara transparanta för omgivningen, tydliga för dem de berör och fungera både i upp och nedgång.

Så regeringen: Sluta hacka på bonus och rörliga ersättningar Problemet är inte bonussystem i sig, utan att de är dåligt utformade.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna