Dags att sluta med skenfäktningen

Nu droppar det ena centrala avtalet efter det andra in och parterna förklarar sig nöjda efter "hårda" förhandlingar. Det egendomliga är bara att avtalen är lika intill förblandning, procentsatsen snurrar runt 3,5 procent för alla, oavsett bransch och sektor.
Så vem försöker man lura, vi hade lika gärna kunnat låta någon hyfsat klok och insatt person, typ Anders Borg, sätta en procentsats för alla och besparat organisationerna på båda sidor en hemsk massa arbete.

Lön till medarbetare

Årets avtalsrörelse visar tydligare än någonsin på hur föråldrad modellen med centrala siffersatta löneavtal blivit.
Ingen kan längre på allvar år 2010 hävda att en bransch ska vara normgivande för alla andra branscher, att alla företag har råd att betala lika mycket eller lika lite i lön till sina medarbetare, eller att alla anställda bidrar lika mycket till företagets resultat.

Lön som styrmedel

Att facken håller fast vid en modell som upprätthåller skenet av att man slåss för sina medlemmar, det kan jag förstå.
Men att företagen finner sig i att Svenskt Näringslivs benhårda, centralistiska avtalsstyrning tar ifrån dem makten över lönen som styrmedel, det är obegripligt.
Genom att acceptera centrala överenskommelser om lönepåslag och individgarantier tar man ifrån företagen - och deras chefer - det viktiga styrmedel som en aktiv och bra lönedialog på individnivå kan utgöra.

Förnyelse krävs

Den svenska modellen med dialog mellan arbetsgivare och arbetstagare är för bra för att få raseras av centralorganisationer som bara ser till sitt eget bästa. Den svenska modellen kräver förnyelse för att överleva i individualismens tidevarv.


Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Varför denna upprördhet?

Redan några timmar efter det att morgontidningarna nått ut i landet var SvD webb full av kommentarer till moderaternas utspel i jämställdhetsfrågan. Det ena hätskare än det andra.

Vad är det som gör just denna frågan så otroligt laddad?

Det kan i alla fall inte vara debattartikeln i sig. Den innehåller en rad mycket modesta målsättningar om mäns och kvinnors lika förutsättningar på arbetsmarknaden och i näringslivet. Mycket få människor i Sverige tycker väl att det ska vara skillnad?

Jag tror att det vi ser från moderat håll, där talespersonerna är människor i lägre medelåldern, bottnar i en förvåning när man upptäcker att de officiella värderingar som vi lärt ut i förskolor och skolor är ihåliga, och stämmer dåligt med verkligheten i yrkeslivet.

Där stofiler från företagsvärlden tillåts stå oemotsagda när man hävdar att Sveriges kvinnor är inkompetenta och att endast män duger till att styra Sveriges företag.

Jag hoppas att vi - när upprördheten lagt sig - kan föra en riktig diskussion om vägen mot ett jämställt näringsliv. Till gagn för den enskilde individen, man såväl som kvinna, och för Sveriges företag och förvaltningar.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

SvD Brännpunkt: Jämställdhet är en fråga om frihet