Gott Nytt År - även för chefer?

Socialdemokraterna i Stockholm vill satsa fem miljoner i en bonus till de anställda som kommer med förslag ioch idéer som utvecklar verksamheten. Men det ska inte gälla chefer!

Varför, Carin Jämtin, vill ni undanta en grupp anställda som redan från början visat ett jättestort engagemang för verksamheten de arbetar i genom att ta på sig ett uppdrag som kräver mer än en vanlig insats på jobbet? Och för löner som ligger obetydligt över medarbetarnas.

Leder och utvecklar verksamhet

Är det möjligtvis så att (s) inte känner till verkligheten ute i förvaltningarna där några av Sveriges tuffaste chefsjobb finns? Det finns många chefer som varje dag leder stora personalgrupper (över trettio är vanligt), har ansvar för mångmiljonbudget och gör detta för löner runt 30.000 kronor. De leder och utvecklar verksamhet inom äldreomsorg, förskola, måltidsverksamhet och räddningstjänst - och de gör det tillsammans med medarbetarna!

I DN säger Carin Jämtin "det är medarbetarna som bäst förstår verksamheternas problem och möjligheter". I motsats till cheferna alltså.

Vad är detta om inte ren och skär populism!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Ännu en svart fläck på kartan!

Ännu en omgång deprimerande statistik om den bristande jämställdheten när det handlar om ledning och styrning av Sveriges företag. Denna gången handlar det om de kommunala bolagen,där ett stort antal visar upp en helt manlig styrelse och dessutom vd. Det finns faktiskt flera svenska kommuner där inte en enda kvinna finns i styrelserna.

Hur stämmer då det med alla dessa bekännelser till feminism och jämställdhet som man ständigt hör från våra politiska partier? Eller gäller det - hemska tanke - bara det som syns utåt i media, på riksplanet? Är det andra regler som gäller för partiets politiker på kommunal nivå?

Eller kan det kanske vara så att makten och förmånerna är lika kära för farbröderna i kommunala bolag som det är för de i privata företag och man vill helt enkelt inte lämna ifrån sig sina uppdrag?

Visa att kompetens lönar sig

Men Sverige har inte råd med att stoppa huvudet i sanden längre. Om vi ska få unga kompetenta kvinnor (och män) att satsa på en chefskarriär måste vi i praktiken visa att det lönar sig. Vi måste visa att i toppen av våra företag är det kompetens som lönar sig - och inte kön!


Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Inslag i Rapport 28 december 2009
Inslag i Rapport 30 december 2009

Ett stort ansvarsområde för chefer

För närvarande pågår slutförhandlingarna i Köpenhamn. Vad som kommer ut av mötet vet vi ännu inte, men vi vet att oberoende av det synliga resultatet i form av utfästelser och dokument, så finns frågan om en hållbar utveckling av människans liv på Jorden kvar som vår tids allt överskuggande problem.
Vi är tvungna att omedelbart ta tag i vår miljöpåverkan alldeles oavsett vad som händer i Danmark de sista dagarna av 2009.

Uttalat miljöansvar

Redan idag har många av Sveriges chefer som arbetar i "miljöstörande" verksamheter ett uttalat ansvar för sitt företags miljömål. Men jag är övertygad om att i framtiden - ganska snart - kommer alla chefer ha ett miljöansvar i sitt uppdrag, precis på samma sätt som vi nu har ansvar för arbetsmiljön för våra medarbetare.

Det är helt enkelt nödvändigt att lägga det ansvaret tydligt på chefen om det ska hända något.Företag och förvaltningar måste skyndsamt börja utbilda sina chefer så att de får redskap att leda arbetet mot en rimligare värld.

Nyckeln till resultat

Vi har inte tid att vänta på de ändlösa processer som startar efter Köpenhamnsmötet, kunskapen finns redan och cheferna är nyckeln till att snabbt åstadkomma resultat.


Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Låg vd-lön?

Sveriges vd-löner är låga sett ur ett europeiskt perspektiv. Det kan tyckas som ett ickeproblem om vd:n tjänar 13 eller 20 miljoner men som allt annat handlar det om att man får vad man betalar för. Vd:n i ett företag är i hög grad nyckeln till resultatet och det måste ägarna väga in när man rekryterar.

Men problemet med Sveriges chefslöner är egentligen ett helt annat, nämligen att det finns alltför många duktiga och engagerade chefer som har skamligt låga löner. Ledarnas chefslönestatistik visade i våras på en medianlön runt 34.000 kr.

I många branscher, framförallt i servicenäringen och i offentlig sektor kan man ha stora chefsuppdrag, både vad gäller omsättning i pengar och antal personal som man ska leda, och riktigt låg lön. Kommer unga människor i framtiden att acceptera det ansvar och den utmaning som ett chefsuppdrag innebär utan att få vettigt betalt?

Bra ledarskap måste löna sig både för vd:n och första linjens chef!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Svenska vd-löner väsentligt lägre - artikel i SvD 15 december 2009

Teknikföretagen går över ån efter vatten!

I måndagens DN beklagar sig Anders Weihe på Teknikföretagen över det hopplösa läget i avtalsrörelsen som nu står för dörren. Han efterfrågar lokal och individuell lönebildning som lösningen på sina problem.
Till det vill jag bara säga: Hav tröst!
Ledarnas många medlemmar i de företag som hör till Teknikföretagen vill inget hellre än att äntligen få det som står i vårt avtal sedan mitten av 90-talet. Lokal och individuell lön.
Men om företagen fortsätter att fuska och gömmer sig bakom avtal man har med andra organisationer, skylla på att det är så besvärligt att särbehandla chefer och att man är rädd för löneglidning - ja då har Anders Weihe fortsatt anledning att se bekymrad ut.
Hör hit Anders! Vi har modellen du vill ha - se till att använda den!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Chefer kan bryta segregationen

SNS släpper idag en rapport som diskuterar problemen kring segregation ur en ny synvinkel, nämligen att det också under vissa omständigheter kan finnas en styrka i att som invandrare behålla sina kulturella och nationella nätverk som stöd i det nya landet.

Mindre fördomsfulla vid rekrytering

Mest påtaglig är den här effekten när vi pratar om arbetsmarknaden. Där visar rapporten att chefer med annan etnisk bakgrund tenderar att vara mindre fördomsfulla i rekrytering och mer benägna att anställa kompetenta personer med ursprung i andra länder.

Därför är det jätteviktigt att vi förändrar och utvecklar bilden av den svenske chefen så att vi får en chefsmarknad som bättre speglar befolkningens sammansättning. Cheferna är helt enkelt nyckeln till en mindre segregerad arbetsmarknad!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

"Låt invandrare bosätta sig var de vill i Sverige" - DN Debatt 9 december 2009

Rapport, SVT - 9 december 2009

Inkompetenta styrelser

Helt rätt Michael Treschow - nomineringskommittéerna är inte kompetenta nog! Då skulle inte styrelserna för Sveriges bolag se ut som de gör, med bara ett slags ledamöter, så lika att man kunde lagt kalkerpapper emellan.
Sveriges bolag leds inte av Sveriges mest kompetenta personer, de leds av personer från samma lilla inskränkta nätverk som gör varandra tjänster hela livet.

Nomineringskommittéerna vågar inte sätta kompetens och engagemang i första rummet, inte heller erfarenhet och bakgrund. För om så vore fallet hade vi haft styrelser med lika delar män och kvinnor!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Fel väg att förändra LAS

Ägarna av klädaffären Urban Outfitters ger alla anställda sparken. Inte för att de gör ett dåligt jobb - nej tvärtom, man tänker återanställa dem direkt. Företaget har nämligen kommit på att om man istället låter de anställda arbeta i ett bemanningsföretag och hyr in dem så kan man komma runt LAS.Det är riktigt dåligt!

Visst är det dags att se över LAS och anpassa våra lagar och avtal till ett modernt samhälles behov av mer flexibla regler kring anställning, men att kasta ut sin personal är inte rätt väg att gå. Istället måste vi parter, och politiken, ta oss samman och diskutera ett nytt regelverk där både företag och anställda kan vara nöjda.

Jag hoppas att ni som jobbar på Urban Outfitters hittar andra jobb och låter butiken ta konsekvensen av sitt oetiska handlande!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

"Antingen skriver man på eller blir uppsagd" - artikel i SvD

Bra rutet Björn!

Nej, det är inte riktigt klokt att säga nej till alla bonusar! Björn Wahlroos har helt rätt när han i dagens Svd tar avstånd från den svenska regeringens fåniga förhållningssätt att alla bonusar är av ondo!



Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Våga!

Sorgsen känner jag mig idag, efter nyheten om att Schweiz röstat ja till ett lagförbud mot minareter. Schweiz som är demokratins vagga i Europa, om än med lite skeva medar om man tittar ur jämställdhetsperspektiv.
Vad är det som gör människor så rädda och otrygga att man inte kan välkomna andra åsikter och andra uttryck för kultur och religion? Och varför är man så osäker på styrkan i sin egen kultur och sina egna värderingar att man försöker hålla emot förändring med lagstiftning?
Alla människor med minimal kunskap om historien vet att det inte lönar sig att försöka mota utveckling med förbud.Det enda som fungerar är att försöka förstå drivkrafterna bakom en förändring och försöka förena det bästa av två världar.

Om några dagar börjar det stora klimatmötet i Köpenhamn. Från att från början ha handlat om hantering av ett gemensamt globalt problem så går skiljelinjerna nu knivskarpa mellan oss storkonsumenter av jordens resurser i västvärlden, och de länder som bara är i början av sin utveckling. Rättmätiga krav på lika tillgång till jordens resurser kommer att framföras.

Är det tillåtet att drömma en kort stund? Drömma om att jordens folkvalda ledare för en enda gång skull tog risken att inte bli omvalda och vågade fatta beslut som gör det möjligt att fortsätta livet på jorden, även för våra barnbarn.Istället för att hålla fast vid sitt eget och sätta upp staket mot andra.



Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Kommun med chefsfokus

Idag var jag på besök i Södertälje kommun där Ledarna har en stor och stadigt växande företagsklubb med chefer i kommunen. Det är alltid kul att träffa medlemmar och uppdatera sig om vardagen för några av Sveriges hårt arbetande chefer.

Men den stora behållningen var mitt möte med Södertäljes kommundirektör, Ulla-Marie Hellenberg, en person som formligen bubblar av engagemang i ledarskapsfrågor.

I Södertälje finns cheferna i ett gemensamt context under begreppet "Utveckla HELA Södertälje" där varje chef får sin roll inplacerad i helheten. De har tydligt definierade egna uppdrag, det finns en chefs- och ledarskapspolicy som faktiskt fungerar och man arbetar med moderna styrsystem med inspiration från industrin.

Dessutom har man en kommundirektör som kallar cheferna för "mentala vikingar" och med det menar människor som vill framåt, som är drivande, som inte är rädda för att korsa gränser och som är ständigt nyfikna på vad som finns bakom nästa horisont!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

På bilden: Ulla-Marie Hellenberg (till vänster) och Annika Elias.

"Snart chefsbrist - men inte i Södertälje" - artikel i Länstidningen Södertälje

Minnet är alltför kort

I lördags var jag på en fantastisk konsert i Kungsholmens kyrka. Semmy Stalhammers kletzmertrio spelade en blandning av olika musik, däribland tolkningar av folkmusik med rötter i den judiska kulturen i Östeuropa. Vackra, glada men också vemodiga stycken. För mig var det omöjligt att inte tänka på den fantastiska kultur som för sjuttio år sedan utplånades av människors ondska och maktbegär. Vi får aldrig glömma och aldrig upprepa det som hänt!

Och ändå ser man hur kort minnet är när nu nya förföljelser mot de mest utsatta människorna i dagens värld sker i vårt eget land. Jag tänker naturligtvis på motståndet mot ensamkommande flyktingbarn som nekas skydd och uppehälle i många kommuner i Sverige.

Vi lever i ett land som ur ett globalt och historiskt perspektiv står i en absolut särklass när det gäller trygghet och välmående. De allra flesta av oss kommer aldrig i närheten av umbärande och fara.

Var finns då det politiska ledarskapet? Förra gången svek vi, massor av judiska flyktingar avvisades vid gränsen. Låt inte det hända igen, sätt ner foten, glöm det kommunala självstyret och se till att Sverige tar sitt ansvar mot resten av världen!


Annika Elias
Ordförande i Ledarna

EUs toppjobb en seger för jämställdheten

I går var vi en hel del - men egentligen alltför få, med tanke på frågans betydelse - som följde utnämningen till EU:s toppjobb.Det fanns många farhågor. Min värsta farhåga kom lyckligtvis på skam, nämligen den att vi än en gång skulle få se enbart män i toppen. Jag har ingen uppfattning om det för övrigt är rätt personer som fått uppdragen och det är i sig ett problem.

Även om man som aktivt intresserad av Europapolitik försöker läsa och följa med, är EU alltför mycket en "internal affair" och vi medborgare saknar närhet till politiken.

Margot Wallström efterlyste en öppen nomineringsprocess och diskussion kring tillsättningen av uppdragen, istället för att det som nu har skett bakom stängda dörrar inom partigrupperna. Kanske en naiv önskan, för skulle man någonsin lyckas ena Europas politiker i namnfrågor om det inte fick ska i slutna rum? Men syftet är lovvärt.

Det är i grunden samma principer som vi på Ledarna tycker ska gälla vid chefstillsättningar: En öppen och ärlig rekryteringsprocess baserad på kompetens och lämplighet, utan inflytande av kön, etnicitet eller andra personliga egenskaper.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Bara stress?

Morgonens Rapportsändning toppades av nyheten att en undersökning som gjorts av TCO visar att svenska chefers arbetssituation försämrats under de senaste 15 åren, med avseende på stress på jobbet. Fyra av tio är stressade ofta eller alltid och sex av tio har problem med att förena arbetsliv och privatliv och skapa balans i livet. Värst är det för kvinnor som är chefer.

Detta är en undersökning som bekräftar det många av oss redan visste, det är tufft att vara chef på många arbetsplatser.

Det som däremot förvånar är att tre av fyra säger sig vilja fortsätta som chefer, trots en på gränsen till omöjlig arbetssituation.Varför? Hög lön och möjlighet till indflytande nämns som förklaring och det stämmer säkert delvis.

Men jag tror också att det handlar om något annat, något som alltför sällan lyfts fram:
Att vara chef är roligt! Mitt eget (långa) liv som chef innehåller stress och en massa tuffa situationer men ännu fler härliga dagar med arbetsglädje och gemensamma framsteg.

Chefer ska ha bra förutsättningar för sitt uppdrag - det är självklart.Men framställ inte chefer som några offer, vi stannar så länge det är kul och arbetsglädjen överväger!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Är det konstigt om man längtar bort nån gång?

Eric Karlström, forskare vid Högskolan Väst, har studerat mellanchefer i vården och hur de reagerar inför ökat tryck på jobbet enligt en liten artikel i dagens SvD. Oftast handlar det om pressad ekonomi i förening med ökade uppdrag.
Det visar sig att en inte helt ovanlig reaktion är flykt, man håller sig helt enkelt undan och hoppas på att någon annan löser problemet.

Här kan man naturligtvis bli upprörd och fråga sig om man då har valt rätt chefer till de svåra uppdragen inom vårdsektorn?
Men man kan också tänka sig in i deras situation, där inte bara medarbetare ska pressas, slitna lokaler bibehållas och inköpsstopp för allt från kaffebröd till kontorsstolar ännu en gång träda i kraft. Dessutom kommer deras kunder (patienterna) drabbas och inte få den behandling de så väl behöver. Chefen, för det mesta en sjuksköterska eller läkare, måste klara av att titta åt ett annat håll, och prioritera budgetdisciplinen framför sitt grunduppdrag: Att bota lindra och trösta.
Då kanske det inte är så konstigt om man flyr från sitt uppdrag någon gång?

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Chefen som trivselspridare

I dagens GP intervjuas Carin Persson, ny chef för länskriminalen i Västra Götaland. Hon har många - säkerligen kloka - synpunkter på polisarbetet. Om det har jag ingen uppfattning.
Men hon avslutar intervjun med en liten pärla av visdom. Angående chefens funktion som arbetsplatsens tomte, eller som det stod i annonsen som beskrev hennes uppdrag: "Förmåga att sprida trivsel och arbetsglädje".

-Trivsel skapas också genom att fatta beslut.

Kan det sägas bättre? Det är inte trevligheten som avgör chefens värde, utgångspunkten är naturligtvis att man beter sig anständigt och respektfullt mot sina medarbetare. Men en bra chef sprider trygghet och arbetsglädje genom att själv klara av sitt uppdrag, fattar beslut när det behövs och står för dem.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Hållbara chefer

Jag har gått på många ledarskapsutbildningar under mitt chefsliv. I de flesta fall har jag plockat upp ett och annat tips men en hel del har gått spårlöst förbi. Många mer eller mindre kompetenta konsulter har passerat med välmenta, men ganska ytliga råd.
Men så finns det en som faktiskt förändrat mitt sätt att se på chefsuppdraget och som haft en avgörande inflytande på min möjlighet att fortsätta arbeta i den utsatta positionen som ledarskapet utgör.
Han gav mig mitt motto: "Det som av mig beror".Jag hade det länge uppsatt på väggen i mitt rum och flyttade det med mig som en påminnelse mellan jobben.

Innebörden av det, är att en chef bara ska ta ansvar för det som ligger inom ramarna för sitt eget uppdrag, och inte för hela företaget eller förvaltningen. Som chef har du rätt att få reda på gränserna för ditt uppdrag, de förutsättningar som finns och det resultat som förväntas. Inom ramarna för det ska du gör ditt bästa.

Men du ska inte ta ansvar för beslut som fattas ovanför ditt huvud, vare sig det är av politiker eller av företagsledningen. Och inte heller för dina medarbetares privata liv eller för samhällets förändring.

Alltför ofta har jag mött chefer som slits itu för att försöka vara alla till lags och lösa allas problem. Chefer inom vården med otillräckliga resurser som bär sina patienters öden på sina axlar, chefer som blir biktmödrar och fäder till medarbetare med personliga svårigheter och chefer som drabbas av ångest då man måste förmedla en uppsägning.

Men en chef som vill vara uthållig i sitt yrke och som vill ha ett liv som innehåller mer än bara jobb, måste själv sätta gränser. Att vara chef är ett förtroendeuppdrag som fordrar lyhördhet och engagemang. Men ingen vinner på att chefen tar på sig ett omöjligt uppdrag och försöker göra mer än "vad som av mig beror".

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Rör inte min medarbetare!

Närheten mellan chef och medarbetare kan vara större än man kan tro.
Funderar över företagsledaren i Falkenberg som bestämt sig för att lämna Sverigedemokraterna efter deras utspel för några veckor sedan om muslimer som en samhällsfara.
Anledningen till att han lämnade var att ett antal av hans bästa medarbetare på företaget är muslimer och han kunde inte känna igen dem i bilden som Jimmy Åkesson och hans kompisar målade upp.
Man kan naturligtvis göra flera tolkningar av detta. En - mer illvillig - är att falkenbergaren inte ville riskera bråk på jobbet, eller ännu värre, att värdefulla medarbetare säger upp sig och lämnar ett företag vars värderingar man är obekväm med.
Men man kan också välja att tro på det han faktiskt sa: Jag jobbar varje dag med män och kvinnor som jag värdesätter, och det faktum att de har en annan religion än jag och kanske också en annan etnisk bakgrund påverkar inte vår relation som chef och medarbetare.

Jag tror faktiskt att han var ärlig och inte bara opportunistisk. Som chef lär du känna dina medarbetare som enskilda individer och inte som representanter för en grupp. Det är det bästa medlet mot främlingsfientliga fördomar och visar ur ett annat perspektiv på hur viktigt ett gott klimat mellan chef och medarbetare är, inte bara för företaget utan också för samhället.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Vi har modellen!

Avtalsrörelsen har startat. Positioneringen är i full gång och skyttegravarna grävs djupa på båda sidor om linjen.I detta krig kommer alla att vara förlorare, oberoende av nivån på löneökningarna. Problemet är nämligen inte i grunden hur stora löneökningarna ska vara utan det föråldrade synsätt som säger att det finns en "riktig" nivå för alla branscher, alla företag och alla medarbetare oavsett verksamhetens lönsamhet och oavsett individuella prestationer.
Ännu en gång bevittnar vi en otidsenlig - och samhällsfarlig - avtalsrörelse, där löner görs upp över huvuden på de enskilda företagen och deras medarbetare. Det vi ser är en uppvisning i centralt maktutövning över huvudet på företagen i Svenskt Näringsliv och över huvudet på alla medlemmarna i arbetstagarorganisationerna.

Malin Siwe skriver i dagens Dn att det finns ett undantag från denna modellen - Ledaravtalet. Men hon pekar också på ett viktigt problem i sammanhanget, nämligen att sifferlösa, lokala avtal kräver engagemang på företagsnivå och en vilja att använda lönen som styrmedel för utveckling av verksamhet och individ.
I detta brister det alltför ofta hos företagen.

Vidarutvecklingen av den svenska modellen och kollektivavtalen kräver att vi kliver upp ur skyttegravarna och vågar se vad svenska företag och deras anställda efterfrågar. Att makten över lönen flyttas från de centrala organisationerna ut till den plats där kunskapen finns: Hos företaget och deras medarbetare!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Typiskt svenskt?

I går kväll gick jag hem genom stan vid sjutiden. Det hade blivit nästan mörkt när jag passerade ett upplyst fönster i bottenvåningen av vad som såg ut att vara en kontorsfastighet. Där satt en grupp människor runt ett bord, kaffekoppar , pennor och paper framför sig och en whiteboard i ena hörnet. Jag kunde inte låta bli att stanna till och kunde då se att det pågick ett personalmöte, med verksamhetsplanering på programmet. Diskussionen såg ut att vara livlig, man gestikulerade och skrattade.
Det slog mig hur typiskt denna scen är för vårt arbetsliv och för det svenska ledarskapet. Så sitter grupper över hela landet tillsammans med sin chef, på förskolor och annonsbyråer, på vårdavdelningar och tidningsredaktioner.

Som chef kunde jag ibland bli irriterad på att allt skulle förankras och processas, vi är många otåliga som valt chefsyrket! Men nu i efterhand ser jag kraften i dessa möten, där medarbetare satsar sitt engagemang och sin kunskap för att göra sitt yttersta för verksamheten. Det gör mig stolt över det svenska ledarskapet, så långt ifrån "peka med hela handen" och ordergivning.


Annika Elias
Ordförande i Ledarna

All insyn är inte av ondo

I söndagens Svd skriver TCO en debattartikel om övervakning på jobbet och riskerna för att ett alltmer spårbart liv inskränker individens rätt till privatliv. Det är lätt att dela oron, men det är också lätt att se ett problem med alltför långt gående inskränkning i arbetsgivarens rätt att ha insyn i de anställdas datortrafik.

Som chef är du ansvarig för att medarbetarnas tid och kompetens används för att nå det resultat som företaget önskar och som de faktiskt betalar lön för. Du är också ansvarig för att se till att ingen med hjälp av datorer eller på annat sätt använder sin arbetstid till att ta del av eller sprida värderingar som strider mot företagets grundläggande etik.

Att man i god ordning och med respekt både för den enskilde och arbetsplatsens kultur och värderingar lägger fast vad som är acceptabelt - och önskvärt - beteende är inte ett intrång i privatlivet.

Självklart ska alla människors rätt till personlig integritet värnas i det längsta, men lika självklart är det att en chef gärna vill vara informerad om vad medarbetarna har för sig på arbetstid.


Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Är gammal äldst?

En egendomlig diskussion pågår just kring vem som helst bör ställas utanför arbetsmarknaden i lågkonjunktur.

Sven-Otto Littorin har uttalat sig om att det ur samhällets synpunkt är bättre att unga människor blir uppsagda om det råder arbetsbrist. Redan detta uttalande är egendomligt. Om man betraktar det ur samhällets perspektiv borde väl unga människor, med av samhället betald, färsk utbildning rimligtvis vara de mest värdefulla? Och om man nu inte bara tänker på pengar, kan man också fundera över vad det kostar i form av tappade sugar och förlorat livsmod för en ung människa att gå arbetslös mellan korta påhugg.

Urban Bäckström på Svenskt näringsliv kontrar med att om företagen bara får reglera anställningarna själva så kommer plötsligt nya jobb uppstå (genom uralstring?)och problemet försvinna av sig själv.

Det självklara är att det inte är enklare eller lättare för någon att bli utan jobb, vare sig du är gammal eller ung, med kort eller lång arbetslivserfarenhet bakom dig. Det svåra, som ingen vågar ta i, är att det är dags för oss parter på arbetsmarknaden att försöka hitta ett nytt system för anställningstrygghet som kan fungera i Sverige år 2009 and beyond!


Annika Elias
Ordförande i Ledarna

En välmotiverad bonus!

Bra resultat ska ge bra lön,och varför inte i form av bonus! Så länge bonussystemet är tydligt och transparent och syftar till ett uthålligt resultat.
För mig är det självklart att en vd som tar ansvar för att rekrytera de mest kompetenta personerna till sin ledning, och i det arbetet klarar av att skaka av sig gamla fördomar och verkligen fokusera på lämplighet - ja en sådan vd ska såklart ha ersättning för sin framsynthet och kanske också för sitt mod!

Investors vd Börje Ekholm säger i DN i torsdags apropå att han får bonus om han lyckas öka andelen kvinnor på chefsposter i företaget:
- I ett långsiktigt perspektiv tror jag dock att lönsamhet sammanfaller med om rätt person är på rätt plats vid rätt tidpunkt. Då är det självklart att rekryteringsbasen ska vara 100 procent av mänskligheten, inte 50 procent.

Äntligen någon som har förstått att bra chefer kan se ut hur som helst, och de bästa är inte nödvändigtvis de som vd ser när han tittar sig i spegeln på morgonen.

Rädslan för felaktig bonus får inte ta över och skymma det faktum att rörlig ersättning, rätt utformad och öppet redovisad är en starkt incitament för att få människor att prestera utöver det vanliga.

Länk till artikeln i Veckans Affärer

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Tystnaden

Riktigt bra ögonöppnare måste komma utifrån, det är tydligt efter Anders Mildners krönika i Svd idag. Bara från utsidan kan man se problemet med slutenheten i den fackliga världen.

Jag kommer ihåg när jag tidigt i min fackliga bana (2002) frågade varför vi inte kunde lägga ut styrelsens protokoll på hemsidan, så att det fåtal medlemmar som trots allt är intresserade av vad vi håller på med snabbt och enkelt kan få tillgång till information. Och kanske också -hemska tanke - kommentera något! Det blev panik i leden.

Då var det otänkbart, men nu har vi bestämt oss för att lägga ut alla styrelsens handlingar, både före och efter möten. Och vi kommer utveckla forum för att i anslutning till detta föra dialog med våra medlemmar - och hoppas på att de vill prata med oss! Ledarnas största risk är att vi förlorar kontakt med medlemmrna, och även om inte våra medlemmar, cheferna, är särskilt unga så har de ont om tid och behov av enkla och tydliga vägar för kommunikation.

Tystnad och kontroll över information har alltid givit en känsla av makt. Att den känslan är falsk får vi kvitto på nu, då unga vänder ryggen till otidsenliga och hemlighetsfulla strukturer och väljer att kanalisera sitt engagemang någon annanstans. Vem är förloraren?

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Kvotering har inget med kompetens att göra

Ekonomifakta publicerade nyss den sorgliga statistiken över andelen kvinnliga chefer per sektor. Under perioden 2001-2007 har ökningen varit ett par procent, och större delen av den står kommun och landsting för. Inom privat sektor är fortfarande andelen kvinnliga chefer bara strax över tjugo procent. Samtidigt visar en rapport att trettio stora detaljhandelsföretag har ledningsgrupper som består till två tredjedelar män och endast två av dessa företag har en kvinnlig vd.

Kort sagt händer det absolut ingenting när det gäller att i praktiken erkänna mäns och kvinnors lika goda förmåga att leda och utveckla företag.

De unga kvinnor som till äventyrs vill lägga sin kraft och sin förmåga på en chefskarriär vet redan från början att de sannolikt aldrig kommer nå toppen. De behöver bara titta på den högsta ledningen, bolagens styrelser, för att få klart för sig att könskvoteringen är benhård och den har inget med kompetens att göra.
För hur ska man annars förklara det faktum att endast ett fåtal av Sveriges skickligaste kvinnor erbjudits en plats i styrelserna, medan män med långt mindre kompetens upprätthåller poster inte bara i en utan i ett flertal styrelser samtidigt.
För det kan väl inte vara så illa som Birgitta Johansson-Hedberg sade i en artikel i DI i veckan "man ska komma ihåg att det här är den enda arbetsmarknad som finns för manliga direktörer som går i pension tidigt".
Kompetens någon?

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

På lönefronten intet nytt

Vem är inte intresserad av sin månadslön? För många börjar resan nån gång i småskoleåldern med de första förhandlingarna om fickpengar med föräldrarna. (Ja, tro mig ni som inte har barn, det kan vara krävande diskussioner för en förälder som med rätta bör kallas förhandlingar.)
Inför lönesamtalet med chefen är många av oss pålästa till tänderna om vad andra med liknande befattningar tjänar. Den dagen Ledarna publicerar den årliga lönestatistiken på webben slår alltid – utan undantag – rekord i antal besök.
Medierna speglar givetvis detta stora intresse i lönefrågor. Hur mycket allt från kändisar, toppdirektörer till vanliga människor tjänar skrivs det flitigt om.
Men när det kommer till hur det går till när löner sätts och vem som har inflytande över hur stor den där månadslönen blir, är det verkligen helt annorlunda. Det brukar kallas lönebildning och är något av det dammigaste och torraste man kan föreslå en journalist att skriva om. Eller människor att läsa om.
Facktermer som individgarantier, potter, centrala avtal, parter och avtalsrörelse håller effektivt eventuellt intresserade långt borta från det som egentligen har en mycket stor påverkan på hur stor månadslönen för dig och mig blir.
Det är tråkigt tycker jag. För om fler intresserade sig, är jag säker på att svensk lönebildning skulle vara modernare och mer visionär. Och att fler skulle hålla med oss på Ledarna om att vi behöver flytta makt från organisationerna till individerna.

Monica Berling
Informationschef

Tid för dialog

Hur skapas en stark och varaktig arbetsplatskultur som främjar och underlättar för chefen att förmedla företagets eller förvaltningens mål? Och dessutom får de enskilda medarbetarna att känna en äkta delaktighet i enhetens resultat?

Det finns många redskap i chefens verktygslåda men inget så effektivt och uthålligt som det goda samtalet.För att utbyta information är snabba tekniska lösningar med hög tillgänglighet självklara. Men för att fördjupa och utveckla tankar och komplexa resonemang måste det till ett fysiskt möte och tid som reserveras för detta.

Arbetsplatsträffar -som alltför ofta används till att hantera irritationsmoment kring småsaker - kan göras om till att bli riktiga, värdefulla samtal.Risker och möjligheter i verksamheten fångas bäst upp i en trygg och fokuserad grupp som är van att diskutera sitt arbete ur ett helhetsperspektiv och med utblick mot omvärlden.

Kan du skapa utrymme för en långsiktig dialog mellan medarbetarna och dig själv kommer du som chef kunna vara trygg i att ni inte går vilse i de värderingar som leder er till framgång.



Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Chefen och tekniken

Jag har just lärt mig att blogga! Kan det vara något som kräver inlärning? Ja för en humanistiskt lagd chef, född på femtiotalet, är varje steg i att bemästra tekniken runt de nya uttrycksmedlen inte bara ett steg - det är en bergsklättring!

Under slutet av 90-talet gjorde tekniken stora insteg på alla chefers arbetsplatser. Från att ha skickat några försiktiga mail, till att arbeta med budgetplanering och personalscheman, lagerinventering och ärendehantering och det mesta annat i chefens vardag var det bara några år för de flesta av oss.

Största delen togs emot med utbredda armar för det underlättade ju vardagen för chefen. Det mesta gick snabbare, blev bättre och framförallt: det gick äntligen att hålla ordning på alla dokument.Det som var lättast att lära var det som man hade omedelbar nytta av.

Men så småningom började också de negativa effekterna dyka upp. Eftersom det nu gick så snabbt och lätt kunde ledningen efterfråga fler och tätare rapporter. Dokumentationen kunde göras till en egen fråga och de professionella personer som tidigare omgav chefen med administrativ service blev allt mer sällsynta.

Chefen blev fjättrad framför datorn. Det som en gång hälsades som en frälsare som skulle frisätta tid för ledarskapet blev snarare en tidstjuv.

Teknik är en underbar sak och mänsklighetens räddare. Men vardagsteknik för chefer är hårt slit med inlärning av ständigt nya system och en ursäkt för att utarma arbetsplatsen på professionell, administrativ personal som gör det möjligt för chefen att göra det hon är anställd för:Att leda!


Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Uppmaning till facket: Våga möta framtiden!

Det är risk för att ännu en förlegad avtalsrörelse står för dörren. Upptrappningen har börjat. Båda sidor skramlar på central nivå och hot om nollbud och centrala potter yr genom luften.

Ledarna har sedan länge vågat driva utvecklingen av moderna kollektivavtal där individen och företaget står i centrum. Därför är det trist att se att de enda bundsförvanterna verkar finnas på arbetsgivarsidan.

I Svenska Dagbladet den 10e september fanns en intressant artikel där Almega sätter fingret på varför löneprocessen måste ändras. Sveriges näringsliv och Sveriges arbetskraft ser inte länge ut som det gjorde för femtio år sedan när den modell vi nu lever med utformades.

Strukturen på näringslivet har förändrats drastiskt. Från ett fåtal dominerande svenska industriföretag, till dagens förhållanden med en växande tjänsteproduktion, en mångfald av mindre företag och en hög grad av utländskt ägande.

Utbildningsnivå, kompetens och inte minst värderingar hos Sveriges alla anställda har gått från ett homogent, kollektivt perspektiv till individualism och entreprenörsanda.

I det läget är det dystert att se att så många av arbetstagarorganisationerna snarast retirerar ett par decennier i sitt förhållningssätt istället för att våga möta framtiden.

Utvecklingen av lönebildningen i Sverige måste följa den väg som Ledarna redan för femton år sedan pekade ut. Lokal lönebildning på företagsnivå och individuell lönesättning kopplad till mål och resultat. Vi backar inte. Istället kommer vi fullfölja våra tankar med att ta fram ett nytt kollektivavtal för chefer där möjligheten att anpassa villkoren för chefsuppdraget på individuell grund ökar.


Länk till artikeln i Svenska Dagbladet

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Dåligt ledarskap ger bossnapping

Finanskrisen har givit oss ett nytt fenomen: bossnapping eller chefskidnappning. Att låsa in sina chefer har blivit en så etablerad konfliktlösningsmetod i Frankrike att företeelsen numera har ett internationellt namn. Metoden har också fått spridning i världen. Enligt medias rapportering har drabbade företag vid upprepade tillfällen gått med på de anställdas krav på bättre villkor vid nerskärningar.

Kommer vi att se medarbetare på svenska arbetsplatser låsa in sina chefer som en sista panikartad åtgärd för att slippa nedläggning? Nej, jag tror inte det. Två starka skäl talar för att vi slipper drabbas.

Det första är att i en internationell jämförelse så vilar relationerna mellan facket och arbetsgivarna på en betydligt tryggare och sundare grund i Sverige. Den väletablerade svenska modellen handlar om att lösa konflikter genom förhandling och samtal. Inte genom våld.

Det andra är att Sveriges chefer utövar ett ledarskap som får med sig människor och som bygger på tillit till varandra. Som handlar om att få alla att nå sin fulla potential för verksamhetens bästa. När Ledarna senast mätte anställdas grad av förtroende för sin närmaste chef blev betyget högt. Nära 9 av 10 förvärvsarbetande uppger att de litar på sin chef.

Sverige är också ett land där respekten för auktoriteter är låg – inte minst i jämförelse med ett land som Frankrike. Det tror jag gynnar den förtroendefulla relationen mellan chefer och medarbetare som är så värdefull för verksamheten.

Samtidigt finns det självklart undantag. Det finns arbetsplatser där chefer inte får en chans att utöva ett gott ledarskap och det finns individer som missbrukar sin maktposition. Därför behöver vi måna om det goda ledarskapet och säkerställa att det förutsättningar för cheferna att utöva det. Det vinner alla på; medarbetare, chefer, aktieägare och samhället i stort.

Monica Berling
Informationschef på Ledarna

Bonusjakten

I finanskrisens efterdyningar går en stor våg av indignation över stora och ogrundade bonusar inom bank och finansvärlden över hela Europa. EU talar om gemensamma regelverk för att förhindra bonussystemen i farmtiden och vår egen finansminister har upprepade gånger uttalat sig mot bonusar till direktörer och ledande chefer.

Det är lätt att förstå ilskan när den handlar om bonusar inom banker som räddats av skattemedel. Eller när företag som tvingas slå igen med ouppklarade skulder efter sig, i efterhand visar sig ha varit frikostiga med omotiverade belöningar till företagsledningen.

Men det finns en farlig glidning mot att bonusar och rörliga lönedelningar i allmänhet skulle vara ondo.

Att individens lön ska ha en koppling till uppdrag och prestation är det numera sällan någon som ifrågasätter. Det är ett starkt styrmedel till att få oss alla att göra vårt yttersta på jobbet, om vi ser att det får effekt på lön och villkor. Självklart gäller detta också i högsta grad för chefer som känner ett stort engagemang för företaget, och där de egna målen i arbetet är tätt knutna till företagets mål.

Rörlig lön och bonus är bra – rätt använt. Det handlar om att skapa ett system som är tydligt för individen, transparent för omgivningen och som kan fungera både i med och motgång.

Så jaga gärna bonussystem som är omotiverade, som främjar girighet och belönar fel satsningar. Men håll fingrarna borta från bonus och rörliga löner som stimulerar chefer till bra prestationer och belönar väl utfört arbete.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Ledarskap - En värdefull kompetens

En ung person i min bekantskapskrets mailade en fråga till mig häromdagen. Kunde jag rekommendera några bra böcker om ledarskap till henne? Hon har just fått anställning på ett välrenommerat konsultföretag och en av hennes första uppdrag blir att hålla en längre utbildning i ledarskap för en stor grupp chefer från ett av de största företagen inom fordonsindustrin.

Min bekant har en bra akademisk utbildning i bland annat psykologi, men hon har aldrig sysslat med ledarskapsfrågor tidigare. Hon kommer säkert att göra ett jättebra jobb utifrån sina förutsättningar, hon är ambitiös och har trots sin ungdom en del livserfarenhet, men problemet ligger inte hos henne utan hos de två uppdragsgivarna: Hennes eget företag och kunden.

I dessa tider kanske man borde vara tacksam att någon satsar på kompetensutveckling av cheferna, men detta riskerar att bara bli pengar i sjön för företaget och frustration och besvikelse för cheferna som än en gång slösar bort tid och engagemang utan att lära sig något.

Ledarskap, som är chefsyrkets kärnkompetens, kan varken läras eller läras ut genom att man enbart relaterar kunskap från en bok. Ledarskap är en relation, som kräver en lång process för att utvecklas, där kunskap, tid till reflektion och en tydlig struktur kopplat till det specifika företaget är viktiga ingredienser.

För ett företag att skicka sina chefer ”på kurs” i ledarskap, utan att ha funderat närmre över vilket resultat man vill ha är slöseri och i värsta fall kontraproduktivt. Man kan bara fundera på om de skulle beställa utbildning inom något av sina tekniskt avancerade områden på samma sätt – utan att kolla ut utbildarens kompetens?

För en konsultfirma att skicka en rookie att utbilda i en av områdets svårast bemästrade kompetenser är ohederligt mot kunden och orättvist mot den anställda. Återigen ett bevis på hur lågt kompetensen ledarskap värderas i Sverige!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna