Är öppenhet alltid av godo?

Moderna muséet har problem med att hitta ny chef efter avgående Lars Nittve. Bekymret ligger, enligt en artikel i SvD förra veckan, i att rekryteringsprocessen till tjänsten sker i öppenhet enligt det senaste politiska modet. Det, menar artikelförfattaren, skrämmer bort intresserade sökanden som inte vill röja att man är ute och letar nytt jobb. Dessutom vet ALLA att annonsen bara är ett spel för galleriet och att de som är på allvar aktuella för jobbet kommer att handplockas utan ansökan.

Informella listan

Redan på 90-talet när jag jobbade i Göteborgs stad fördes diskussioner av detta slaget. Då gällde det stans toppjobb, tjänster som stadsdelschef eller förvaltningschef. Bland oss på lägre nivåer spreds ryktet att det gällde att hamna på den informella lista som fanns i Göran Johanssons skrivbordslåda, det var därifrån kandidaterna plockades. Hur som helst var alla överens om att man inte kunde söka dessa jobb genom vanliga kanaler, då hade man bränt sina skepp för all framtid.

Chefens lojalitet

Så småningom har jag insett att detta problem är en illustration till chefens speciella ställning på jobbet. Som chef är du lojal med ditt företag/förvaltning. Punkt. Du är också lojal med din egen chef. Punkt. Du bär på förtroenden och på insyn i företagets innersta som man inte vill ha ventilerat på utsidan.
Ju högre upp i hierarkin du finns desto starkare är dessa samband.
Och det förhållandet måste råda till den dag då du går in och informerar din chef om att du sökt ett annat uppdrag. Allt annat är omöjligt.

Många låter bli att söka

Därför är det inget annat än trams att prata om öppenhet i samband med chefstillsättningar på hög nivå, även i offentlig verksamhet. Det enda man uppnår är just det som artikeln i SvD pekar på, många sökanden vill inte schavottera med sin önskan att byta jobb och anmäler därför inte sitt intresse.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Tystnaden

Riktigt bra ögonöppnare måste komma utifrån, det är tydligt efter Anders Mildners krönika i Svd idag. Bara från utsidan kan man se problemet med slutenheten i den fackliga världen.

Jag kommer ihåg när jag tidigt i min fackliga bana (2002) frågade varför vi inte kunde lägga ut styrelsens protokoll på hemsidan, så att det fåtal medlemmar som trots allt är intresserade av vad vi håller på med snabbt och enkelt kan få tillgång till information. Och kanske också -hemska tanke - kommentera något! Det blev panik i leden.

Då var det otänkbart, men nu har vi bestämt oss för att lägga ut alla styrelsens handlingar, både före och efter möten. Och vi kommer utveckla forum för att i anslutning till detta föra dialog med våra medlemmar - och hoppas på att de vill prata med oss! Ledarnas största risk är att vi förlorar kontakt med medlemmrna, och även om inte våra medlemmar, cheferna, är särskilt unga så har de ont om tid och behov av enkla och tydliga vägar för kommunikation.

Tystnad och kontroll över information har alltid givit en känsla av makt. Att den känslan är falsk får vi kvitto på nu, då unga vänder ryggen till otidsenliga och hemlighetsfulla strukturer och väljer att kanalisera sitt engagemang någon annanstans. Vem är förloraren?

Annika Elias
Ordförande i Ledarna